Filo­so­fe­ran­de i rabat­ten

Ogräs. Smuts. Var­så­god, defi­ni­e­ra. Sådant dyker upp i tan­kar­na när jag sit­ter, står, kry­per, sträc­ker på mig och böjer mig i rabat­ter­na. Vår­städ­ning på gång. Ogräs knycks upp och klä­der­na blir smut­si­ga. Smut­si­ga — av vad? Det som väx­ter­na väx­er i. Allt­så, allt som vi odlar odlar vi i smuts. Eller?

Smuts är sådant som finns på fel stäl­le”. Lera på mat­bor­det är smuts, på åkern är lera inte smuts. Gam­la växt­de­lar är smuts, nyupp­stuck­na inte. Ogräs är något som väx­er på fel stäl­le. Som vi tyc­ker är fel stäl­le. Även om det är färskt och fräscht. Ja, hur man än filo­so­fe­rar tråck­lar man in sig i ett hörn.

Smutsen avlägsnas
Smut­sen avlägs­nas

Mam­ma hade en rabatt med lil­je­kon­val­jer, mödo­samt upp­byggd. I en bac­ke i grann­byn väx­te lil­je­kon­val­jer, dit cyk­la­de man var­je vår, neg för äga­rin­nan och frå­ga­de om man får ploc­ka. Sa hon ja fick man sig en bukett som spred doft — lukt — inne. Nume­ra ploc­kar jag inte. Och idag har jag små­svä­ran­de rivit upp lil­je­kon­valjs­rot­stoc­kar ur en rabatt. Vi stäng­de en rabatt härom året bl.a. på grund av den väx­ten. Ogräs?

Under mina förs­ta år här i syd­li­ga nej­der stod jag stum av beund­ran inför vårens vit­sipps­blom­ning. Idag blom­mar de vac­ker på grä­set i vår äppel­gård, i “sten­bac­ken”, i sko­gen. Men i rabat­ter­na är jag inte glad åt deras rot­stoc­kar hel­ler. Ogräs?

Blå­sip­por.. Inga rot­stoc­kar (tack, myror­na), säl­lan i rabat­ter… Dem är jag bara glad åt. Jag går och häl­sar på mina medin­vand­ra­re fle­ra gång­er per vår, räk­nar blom­mor­na, pra­tar med dem, gläds åt spår av för­ö­kan­de. Icke-ogräs, som så många and­ra sip­por som man köper i plant­bu­ti­ken.

Träd­gård — att våld­fö­ra sig på natu­ren? Påmin­ner mig om far­b­rorn som böka­de i sin träd­gård när kyr­ko­her­den kom för­bi. “Oj så fint far­bror och vår Her­re har fått det här”, sa han. “Då sku pas­torn ha sett hur det såg ut när vår Her­re sköt­te det ensam”, repli­ke­ra­de far­b­rorn.

Dela med dig…

2 reaktioner på ”Filo­so­fe­ran­de i rabat­ten”

  1. Ditt filo­so­fe­ran­de fick mig att tän­ka på det som du kom­mer att få läsa i ledar­tex­ten i maj­num­ret av Träd­gårds­nytt, näm­li­gen:
    – Att job­ba i träd­går­den är tera­pi, för­ut­satt att man inte stäl­ler målen för högt och utsät­ter sig för stress. Man får utlopp för sina aggres­sio­ner när man grä­ver kvick­rot eller näss­lor (eller som i ditt fall lil­je­kon­val­jer), och stärkt själv­för­tro­en­de när man ser hur man kan få någon­ting att växa från ett litet frö till em vac­ker blom­ma eller en god grön­sak.

  2. Tja.… Visst är det tera­pi, men har man som jag kru­pit och påtat i snart 60 år — de senas­te 35 åren mera inten­sivt — så är det en sys­sel­sätt­ning som alla and­ra, låt vara att den är utom­hus och ger en mas­sa annat på köpet. En del läser böc­ker, and­ra skri­ver (sic!) och någon väver mat­tor. Och så kan man ju göra litet av var­je ock­så. Med odlan­de mås­te man bara kom­ma ihåg att allt inte bör­jar se ut som i plant­ka­ta­lo­gen, och om något miss­lyc­kas ett år så är det bara att ta nya tag eller vän­ta på bätt­re väder­lek. Och det får inte påver­ka själv­käns­lan! Jag tror att vi som vux­it upp på ett litet jord­bruk har lät­ta­re med sådant.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *