Hjär­tat fullt av vit­lök?

DSC02044webDSC02029webDSC02041webDSC01922webVitlökskå­se­ri­et ingick i Träd­gårds­nytt i okto­ber 2015. Här kan du läsa och lära…

Det hän­de sig i något okon­cen­tre­rat ögon­blick att jag utbrast ”man mås­te se san­ning­en i vit­lö­ken”! Fel­säg­ning­en tol­ka­des natur­ligt­vis så att vit­lö­ken spe­lar en domi­ne­ran­de roll någon­stans i mitt under­med­vet­na. Nog mås­te jag ju med­ge, allt­så se san­ning­en i vitö­gat, att efter helt vit­löks­fria upp­växtår kom den rara löken med åren att infil­tre­ra mina kost­va­nor. Det bör­ja­de på piz­ze­ria Rodol­fo på Snell­mans­ga­tan, tidigt 1970-tal, där ”piz­za cac­ci­a­to­ra” blev ett åter­kom­man­de inslag i för­pläg­na­den under stu­di­e­ti­den. Vit­lö­ken kom in i sal­lads­så­sen och är, kom­bi­ne­rad med oliv­ol­ja, vinä­ger, salt, pep­par, basi­li­ka och grön­myn­ta, den sma­kupp­le­vel­se som för­kun­nar som­ma­rens ankomst!
Det ytters­ta bevi­set på vit­lö­kens fram­marsch i mitt liv är att den känn­spa­ka lukt som tidi­ga­re stör­de mig hos när­gång­na vit­löksi­diss­lan­de indi­vi­der över­hu­vud­ta­get inte mera ger sig till kän­na. Det kan ju tän­kas att and­ra dessvär­re note­rar den hos mig.

Mitt väx­an­de intres­se för vit­lök i kom­bi­na­tion med min yrkes­ut­bild­ning led­de ofrån­kom­ligt till någ­ra förs­ta tre­van­de för­sök att med egna odling­ar sva­ra mot det väx­an­de beho­vet. Men, ”all vår bör­jan bli­ver svår”, den förs­ta vår­sätt­ning­en av klyf­tor gav ett torf­tigt skör­deut­fall, små run­da vit­lö­kar och det påföl­jan­de för­sö­ket med höst­plan­te­ring gav klyf­tor som lyfts upp av tjä­len och stod där under vår­so­len på sina röt­ter, 2–3 cm ovan marky­tan. Jag göm­de mina miss­lyc­kan­den i mitt hjär­ta och läm­na­de för­söks­verk­sam­he­ten där­hän för någ­ra decen­ni­er, i tron att det var svårt att odla vit­lök och att sort­va­let hade något slags magisk bety­del­se.
Sent omsi­der kom en räd­da­re i nöden, över­räck­te en väl till­ta­gen lök som grund­ka­pi­tal, rekom­men­de­ra­de höst­sätt­ning, öns­ka­de lyc­ka till och ”Hast Du mir gese­hen”, någ­ra år sena­re är jag själv­för­sör­jan­de vad gäl­ler vit­lök.
Odlings­fram­gång­en för­ut­sat­te inte utveck­lan­de av någon avan­ce­rad odlings­tek­nik utan störs­ta oros­mo­men­tet är att man på hös­ten, då man i övrigt står i beråd att pake­te­ra träd­går­den inför vin­tern, glöm­mer att sät­ta lök­klyf­tor­na. Enkel­he­ten till trots är det all­tid nyt­tigt med bak­grundskun­ska­per och jag kan rekom­men­de­ra en uttöm­man­de beskriv­ning av vit­löks­od­ling på web­ba­dres­sen http://handbok.alternativ.nu/Odling/Grönsaker/Lökväxter/Vitlök som jag fann när jag goog­la­de ”vit­lök blom­ning”.

Vit­lö­ken är en fasci­ne­ran­de växt som näs­tan helt gått in för kön­lös för­ök­ning och den vack­ra blom­ning­en med åtföl­jan­de frö­bild­ning är en säll­synt före­te­el­se. Där blom­mor­na skul­le ha sin plats utveck­las en sam­ling grodd­knop­par, små lök­for­ma­de grod­dar som fal­ler av och rotar sig. Vill odla­ren ha sto­ra mäng­der vit­löks­plan­tor kan grodd­knop­par­na tas till vara och sås, men med dem får man vän­ta 2–3 år innan man får ”klyf­tig” skörd. Kanske blom­mar vit­lö­ken rik­li­ga­re där någon­stans i Cen­tra­la­si­en, på grän­sen mel­lan Kina och Ryss­land där den lär skall växa vild, men efter att den i 10 000 år har urvals­för­äd­lats och för­ö­kats vege­ta­tivt av män­ni­skan har de odla­de sor­ter­na mist intres­set för och kanske ock­så del­vis för­må­gan till ett nor­malt sex­liv.

Vit­lö­ken har i mänsk­lig­he­tens histo­ria till­skri­vits en mängd medi­cins­ka, närings­fy­si­o­lo­gis­ka och magis­ka effek­ter. Hotet från varul­var och vam­py­rer har något mins­kat på sena­re tid, men vit­lö­ken kan ju vara verk­sam ock­så mot mera moder­na gis­sel.
Bara man kom­mer över hjärt­klapp­ning­ar­na bru­kar tug­gan­de av en vit­löks­klyf­ta bedö­va hal­sens slem­hin­nor så att host­at­tac­ker avtar, och lika­le­des kan ett dag­ligt tug­gan­de på vit­lök pre­ven­tivt mot­ver­ka infek­tio­ner i näs- och hals­re­gi­o­ner­na. Effek­ten kan even­tu­ellt sam­man­hänga med att smit­to­ris­ken avtar då med­män­ni­skor­na hål­ler sig på behö­ri­ga avstånd.
Den senas­te flu­gan, lik­nel­sen kanske illa vald då det gäl­ler spin­del­djur, är att ett regel­bun­det inta­gan­de av vit­lökskaps­lar avhål­ler fäs­ting­en från att fäs­ta sig. Det enda som talar för den­na teo­ri är att under­teck­nad, vit­löks-impreg­ne­rad träd­gård­s­ama­tör, ald­rig anfäk­tats av ”skogs­bäs­sar”.

Inom mat­lag­ning­en ten­de­rar man ge detal­jer en stör­re bety­del­se än prak­ti­ken krä­ver. Debat­ten i vit­löks­värl­den gäl­ler nu om klyf­tan skall rivas, hac­kas eller pressas. Lätt­jan, som min svä­gers­ka och hen­nes sys­ter anser att är kän­ne­teck­nan­de för min per­son, får mig som regel att ty mig till vit­löks­pres­sen. Läg­ger jag hela klyf­tor i en gry­ta kros­sar jag dem med kni­vens bredsi­da såsom jag sett bejubla­de TV-koc­kar göra.
Vit­lö­kens aro­mer är onek­li­gen påträng­an­de, fram­förallt om de pressas direkt i en stek­pan­na. Använ­der man vit­lök i rät­ter som mog­nar lång­samt och länge, eli­mi­ne­ras skär­pan och vit­lö­ken blir en bak­grunds­kraft som ger djup och fyl­lig­het åt anrätt­ning­en. Som ett exem­pel dris­tar jag mig till att rekom­men­de­ra ett recept på en vit­löks­sås som jag stu­lit ur kok­bo­ken ”Det goda frans­ka köket” (Simo­ne Beck et al. Vol 1). Lyc­ka till!

Ama­tör­vit­löksod­la­ren

 

Dela med dig…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *