Vi i Borgå hade års­mö­te i sön­dags. Någ­ra nya ansik­ten syn­tes bland års­mö­tes­del­ta­gar­na, någ­ra nya inval­des i sty­rel­se och nöjes­kom­mit­té. Bra så!

Ibland väc­ker nog års­mö­ten många frå­gor. Hur tas nya “dele­ga­ter” emot, hur får de lära sig hur allt fun­ge­rar, hur myc­ket infor­me­rar och för­kla­rar de äld­re, hur myc­ket lyss­nar man på de nya? I alla möj­li­ga för­e­ning­ar ver­kar det fin­nas en viss stag­na­tion. Ord­fö­ran­de och sty­rel­se väljs om och om igen, ibland känns det pre­cis som den lil­la poj­ken skrev på 1960-talet: “Fin­lands pre­si­dent heter Urho Kek­ko­nen och han åter­väljs vart sjät­te år”.  Men vad kan man göra åt saken? Hur gör ni and­ra för att intres­se­ra nya med­lem­mar, hur för­nya verk­sam­he­ten så att nya blir intres­se­ra­de och vill kom­ma med som akti­va med­lem­mar?

Jag tar mig själv som exem­pel. Jag har odlat i över tret­tio år, men inte ens över­vägt att gå med i en träd­gårds­för­e­ning, eftersom mitt odlan­de mest hand­lat om grön­sa­ker, mat allt­så. Läs­te nog i tid­ning­en om plant­by­tar­dag, men dök inte upp, eftersom jag inte hade plan­tor att dela med mig av. Min art­kän­ne­dom vad gäl­ler blom­mor är verk­ligt liten, är inte allt­för intres­se­rad av att lära mig namn på fins­ka, svens­ka, latin, blan­dar ihop allt. Blädd­ra­de i träd­gårds­tid­ning­ar, men tyck­te att allt gjor­des så inveck­lat. Jag tyc­ker om att job­ba med odlan­det, att “böka i jor­den” är helt natur­ligt för mig (var med i 4H från fem till ca 17 års ålder tror jag, har varit och är oför­bät­ter­lig lands­bo), tyc­ker om att resa och se på vack­ra saker, lig­ger gär­na på rygg på gräs­mat­tan och nju­ter av allt natu­ren har att ge. Hur skul­le ni ha fått mig att gå med i er träd­gårds­för­e­ning, fått mig intres­se­rad av er verk­sam­het? (Att jag sen kom med har helt med “det pri­va­ta” att g.öra). Hur intres­se­ra män­ni­skor “mitt i livet”?

Medel­ål­dern och sprid­nings­vär­det i er sty­rel­se, bland era med­lem­mar…? Ing­et illa i att den kry­per över 50-strec­ket, men yng­re behövs ock­så.…