Jag flyt­ta­de från mitt Blåkul­la för någ­ra år sedan. Tog med mig lite av det blåa till mitt nya hem. Fick höra “Fy” och “Usch” för mitt till­tag. “Det är för­bju­det!” Men jag tog från mig själv till mig själv. Nu i påska­ti­der besök­te jag Blåkul­la, och det blå var näs­tan helt bor­ta. De nya ägar­na har and­ra pre­fe­ren­ser, och blå­sip­por­na har fått ge vika. Någ­ra blom­mar här hos mig, här där det inte fanns såda­na för­ut. Hur bry­ter man mot frid­lys­ning?

Blom­skott är ett jäm­för­bart exem­pel. Förr i värl­den kun­de en kvin­na säga till en annan:“Vilken fin blom­ma du har!” Var­på äga­ren sva­ra­de “Ja, den skju­ter bra skott ock­så.” Och vin­ken var klar, gäs­ten nöp åt sig ett skott i ett “obe­va­kat” ögon­blick. När den nya väx­ten tagit sig kun­de det hän­da att gäs­ten tac­ka­de. Min pap­pa, bon­den, och hans gran­ne, bon­den, tog ock­så jul­gra­nar från varand­ras skog. Och berät­ta­de när gra­nen var klädd och hem­ma. Båda lika gla­da…

Och hel­le­bo­rus­ra­bat­ten, akvi­le­ja­ra­bat­ter­na är put­sa­de. En jul­ros blom­mar i gräs­mat­tan.  Pio­ner­na har fått säll­skap av akvi­le­jor här och där. De fli­ti­ga rym­ling­ar­na finns över­allt, spän­nan­de att se hur de ser ut när de blom­mar. Jag kan inte ta bort dem, om de bara ryms.

Inkräk­tar­na läm­nar jag så gott som obe­ak­ta­de här. Näss­lor­na söker sig till närings­rik jord, björkröt­ter likaså. Och annat otyg. Till och med vit­sip­por och lil­je­kon­val­jer. Dem vill jag inte snac­ka med i rabat­ten.

Och tju­var­na kom­mer jag effek­tivt att vri­da nac­ken av i som­mar. I tomat­hu­set.