Det är vin­ter­se­mes­ter tider just nu och vad bätt­re än att ta en resa till Stor­bri­tan­ni­en som ock­så råkar vara mitt hem­land. Resan på våren är oftast ett sätt att lad­da om ens bat­te­ri­er och få ny inspi­ra­tion till träd­går­den där hem­ma.

Stä­der­nas välsköt­ta all­män­na plan­te­ring­ar fort­sät­ter att impo­ne­ra. Det ver­kar som om det finns peng­ar i bud­ge­ten, eller plan­te­ras det myc­ket peren­ner i stäl­let? Påsk­lil­jor och tul­pa­ner i mass­plan­te­ring­ar finns över­allt och inga moped­spår syns genom rabat­ter­na. Folk ver­kar upp­skat­tar plan­te­ring­ar så att till och med foto­gra­fe­ran­de ung­do­mar vill utnytt­ja blom­man­de träd sit­tan­de med para­soll på en gren.

Det är både roligt och givan­de att besö­ka oli­ka träd­går­dar av en mera pri­vat natur där man kan oftast tala med ägar­na och frå­ga allt mel­lan him­mel och jord. Så blev det här om dagen då vi hit­ta­de en pri­vat träd­gård som skul­le vara öppen för all­män­he­ten.

Vi hit­ta­de stäl­let gans­ka fort även om det blev att köra på sma­la vägar där det skul­le ha varit omöj­ligt att kom­ma för­bi mötan­de bilar utan att bac­ka någ­ra hund­ra meter. Väl fram­me visa­de det sig att ägar­na hade inte hun­nit stäl­la i ord­ning sin träd­gård eftersom vin­tern hade varit ovan­ligt våt och mar­ken var där­för för våt för att bear­be­ta. Tom­ten var slut­tan­de på litet över 1 ha, men jor­den var en gans­ka tung lera. I Par­gas har vi ock­så tung ler­jord så vi hade myc­ket att tala om.

Träd­går­den var i gott skick tyck­te vi, men ägar­na vil­le inte ta betalt för besö­ket då de var verk­li­gen gene­ra­de över det dåli­ga skic­ket! Kat­ten Esme följ­de oss och för­sök­te över­ta­la oss att köpa någ­ra Iri­sar. Det blev en Gera­ni­um i stäl­let som min­ne från en trev­lig dag.

Vi bor på den wale­sis­ka sidan av grän­sen, men besö­ker träd­går­dar på båda sidor grän­sen. Land­ska­pet är myc­ket kupe­rat och ställ­vis ber­gigt. Vi har just kom­mit hem från en otro­lig bil­färd genom de Cam­bris­ka ber­gen (med Pen Pum­lu­mon Fawr på 752m som det högs­ta ber­get här och hem till flo­der­na Severns och Wyes käl­lor) ner till min gam­la stu­die stad Abe­rystwyth vid havet i väs­ter.