“Var använ­de jag den senast? Hmmm… Jo, jag klipp­te ju ner det där sly­et där” — men där lig­ger inte seka­tö­ren. “Tyd­li­gen tog jag den med mig nån­stans… Vart gick jag sen”? Så går fun­de­ring­ar­na, och helt plöts­ligt lig­ger seka­tö­ren där, på en helt omo­ti­ve­rad plats. SUCK. När skall jag lära mig…

Ett par som sköt­te sin träd­gård upp i hög ålder bygg­de ett antal viloplat­ser i sin rätt sto­ra träd­gård. De här plat­ser­na såg ut som enk­la buss­håll­platsku­rer, finur­ligt vän­da för att ge sol, lä och skug­ga oli­ka tider på dyg­net. Och på var­je viloplats fanns en korg med alla små­verk­tyg som kan behö­vas. Smart. När de hade använts var de disci­pli­ne­ra­de nog att sät­ta dem till­baks i kor­gen. Det där kun­de man utveck­la med färger,figurer, namn… Blå verk­tyg i Blå­sip­pan nära dam­men, blom­mi­ga verk­tyg i bloms­ter­går­den vid den sto­ra blom­ra­bat­ten…

Och så finns det träd­gårds­för­klä­den med finur­li­ga fic­kor.  Hant­ver­ka­re till­ver­kar dem av alla sor­ters mate­ri­al, t.ex. av gam­la jeans. Sta­di­ga, bra, och med lämp­ligt sto­ra fic­kor. Kom­mer­si­el­la, mass­till­ver­ka­de, finns av alla de slag. Det behövs “tar­ra­band” för en del fic­kor, kanske bätt­re “lås” för and­ra. Fun­ge­rar bäst när man mest går upp­rätt och ser ett ogräs här, en spre­tan­de kvist där, något som behö­ver luck­ras upp i has­tig­he­ten. För mig som kry­per, står på knä, sit­ter på rum­pan, står dub­bel­vikt o.s.v. fun­ge­rar de inte så bra.  Om inte seka­tö­ren stic­ker in i magen så har tele­fo­nen hal­kat ur sin plats.

Jag har min träd­gårds­hand­väs­ka. Från det där träd­gårds­flick­fö­re­ta­get. Ett cylind­riskt ämbar, fun­ge­rar ock­så som pall. Tätt lock, det reg­nar inte in i det. Där finns sax, seka­tör, myr­pul­ver, ros­hands­kar och ett antal and­ra hands­kar, en liten frot­té­hand­duk, glas­ö­gon­fo­dral, band att kny­ta upp väx­ter med… Ja, en typisk dam­hand­väs­ka på sitt sätt, Och den har för­klä­de ock­så, för­klä­de som jag kan ta bort och vira runt mig själv vid behov.  Nu har jag lärt mig sam­la allt jag behö­ver i hand­väs­kan, ta den med när jag sät­ter mig i rabat­ten, flyt­ta den när jag flyt­tar mig.

Och jag kan snac­ka i rabat­ten ock­så. Tele­fo­nen hal­kar inte iväg från sin plats. Blott jag kom­mit ihåg att lad­da appa­ra­ten…