Tuffe viking­en Hag­bard Hand­fas­te står mitt i stri­den, pilar­na hag­lar runt honom. “Jag bor­de byta yrke”, säger han. “Hur skul­le det vara med jord­bruk?” frå­gar hans filo­so­fiskt lag­da, något enk­la föl­je­sla­ga­re. “Nej, det är all­de­les för ris­ka­belt”, sva­rar Hagbard.

Just så känns det nu. Ris­ka­belt. Som­mar­vär­me, het­ta, tor­ka, kyla, ösregn, dug­gi­dugg­regn om vartan­nat i snart två måna­der. En bekant jord­bru­ka­re sa att han ald­rig inlett vår­såd­den så tidigt och avslu­tat så sent som i år. Och visst bör­ja­de jag tidigt i rabat­ter­na, trod­de jag skul­le få allt klart — men lite åter­står ännu. Och den rabatt jag bör­ja­de i ser mer än lov­ligt vild­vux­en ut…

Och vätan, den bara fort­sät­ter… Vatt­na behö­ver man inte. Och knap­past blir det frost­nät­ter hel­ler. Men tomat­plan­tor­na står stil­la och kurar i kylan, både i växt­hus och utom­hus. Äppel­trä­den blom­ma­de rik­ligt, i slut­ske­det blev det regn. Så hur blir det med skör­den? Ing­en vet. Mid­som­mar­ro­sen var prakt­full i förr­går, nu står den och häng­er med en vit mat­ta under sig. Och ogrä­sen och gräs­matts­grä­set fro­das i allsköns ro medan jag sit­ter inne och skri­ver. Slafs, slafs, säger det när jag klam­par ut i gräset…

Odlan­de är för­e­nat med ris­ker. Man kan ald­rig vara säker. Var­je år lyc­kas ändå något. En odla­re är glad åt det han får och sör­jer inte över det som ute­blir. Så sa min var­dags­klo­ke far. Kanske Hag­bard ändå blev odla­re på sin ålders höst. Seri­e­teck­na­ren har inte hun­nit dit än. Jag byter ändå inte med Hag­bard Handfaste!