På vintern fick jag en påse Kiwano-frön av min dotter. Jag kunde nog inte föreställa mig hur intressant det skulle bli. Plantorna jag drog upp såg ut som en spädare version av gurkplantor, men en sån överraskning jag skulle åka på ännu.. Sommarens värme kombinerat med ett bevattningssystem i växthuset gjorde att Kiwanon växte. Jag ansade gurk- och tomatplantorna, men lämnade Kiwanon ifred, och tänkte sedan inte närmare på den.
Plötsligt en dag upptäckte jag att den var väldigt frodig, så jag granskade den närmare och upptäckte frukter på den. De hade nästan kamouflagefärg. Nu har jag räknat till femton frukter hittills. Den största är redan lika stor som min knutna näve. Nu väntar jag med spänning på att den första skall bli klar att smaka på.
Upplevelsen av att märka att något som man kanske inte riktigt trott på lyckats, är en del av trädgårdsintressets förtjusning. Tänk, så mycket glädje av en påse frön!
Jag köpte några gurkplantor på torget under försommaren. En av dem ville aldrig riktigt ta sig, det kom inga blommor och ingen frukt. Bladen såg också annorlunda ut.
På hösten kom då små söta blommor och en frukt, som inte alls ser ut som en gurka 🙂 Jag hade köpt en kiwanoplanta! Den behöver antagligen mer värme än frilandsgurkorna (som gav god skörd i år), så den står på helt fel ställe på min oinglasade balkong och jag tror knappast att den enda lilla frukten hinner mogna. Men skoj med något nytt! Kanske jag provar en planta igen nästa år. Då ett medvetet val och på en mindre blåsig plats, med större hopp om skörd som hinner mogna.
Jag provade också Kiwano: växte glatt och gav spännande frukter, men smaken var så anspråkslös att t.o.m. gurka känns aromrik jämfört med kiwano. Det var en “kiva” expeiment men “no” tänker inte köpa frön eller plantor.