Ett utdrag ur Bonsai-amatörens inlägg i Trädgårdsnytts oktobernummer
Det som en ytlig betraktare närmast kunde uppfatta som en passion hos mig är kanske mina bonsaiträd, uppdrivna av inhemska trädslag. De har nu två-tre år på nacken så efter ännu något decennium kan min passion övergå i något slag av tillfredsställelse, eller till lidande och död för plantorna och/eller för mig. Min relation till bonsaierna skulle jag personligen degradera från passion till kanske, fascination. Jag upphör inte att förundra mig över växter och i mitt bonsai-intresse får jag dem under min «lupp», på ett lämpligt avstånd för min närgångna nyfikenhet.
En första iakttagelse är att de vilda träden, inträngda i mina för ändamålet inköpta bonsaikrukor, överraskande nog mår bra. De växer så det knakar och visar ingen tendens till att vilja bli «miniatyrträd». Tillsvidare har jag låtit dem trivas, men nästa vår skall jag börja tukta dem. Kanske beskärning av rotsystemet med ity begränsad cytokininproduktion (växthormon) skall verka hämmande på bladens tillväxt. Formande av plantan och reducerande av bladvolymen skall förhoppningsvis lägga band på plantornas naturliga strävan till slyliknande juvenil tillväxt. (Som ni märker försöker jag ge mitt sysslande en anstrykning av vetenskaplig målmedvetenhet).
En facinerande biprodukt till drivningen av bonsai-träden är krukornas markvegetation. Genom att anlägga en yta av rå torv har ett intressant urval av mossor etablerat sig under träden. Mossorna trivs bra i en fuktig drivhusatmosfär men om jag i min fåfänga exponerar min träd för den stora allmänheten på kolchosen, i fullt dagsljus tenderar mossorna emellertid att dra sig tillbaka. Under den ena av pina två Pinus-bonsaier har rentav en svamp velat förgylla min tillvaro (se bild).
Utöver tallen har jag här valt att presentera mina «Två almar», framsprungna från frön insamlade på Borgågatan i Berghäll. Min sköna Magnolia är en planta som aggressivt försäljningsinriktade blomsterodlingens vänner fick mig att köpa en vårdag på Överby. Klibbalarna, självsådda vid Horma sjö, där de är karaktärsträd, är mycket följsamma och de två plantorna har fogat sig i att leva sitt liv intimt insnärjda, men de skall få en större kruka småningom. Lönnen har varit besvärlig och tillväxten dålig men mossvegetationen är anmärkningsvärt frodig. Bilderna är ett urval av de ca 20-tal träd jag har i min samling som har en tendens att öka med 5–10 plantor per år.
Målmedvetenheten i verksamheten har inte utsträckt sig till en plan för mina bonsai-träds framtid i någon mindre pensionärslägenhet i ett höghus utan drivhusatmosfär.