Ett utdrag ur Bon­sai-ama­tö­rens inlägg i Träd­gårds­nytts oktobernummer

Det som en ytlig betrak­ta­re när­mast kun­de upp­fat­ta som en pas­sion hos mig är kanske mina bon­sa­i­träd, upp­driv­na av inhems­ka trädslag. De har nu två-tre år på nac­ken så efter ännu något decen­ni­um kan min pas­sion över­gå i något slag av till­freds­stäl­lel­se, eller till lidan­de och död för plan­tor­na och/eller för mig. Min rela­tion till bon­sa­i­er­na skul­le jag per­son­li­gen degra­de­ra från pas­sion till kanske, fasci­na­tion. Jag upp­hör inte att för­und­ra mig över väx­ter och i mitt bon­sai-intres­se får jag dem under min «lupp», på ett lämp­ligt avstånd för min när­gång­na nyfikenhet.

En förs­ta iakt­ta­gel­se är att de vil­da trä­den, inträng­da i mina för ända­må­let inköp­ta bon­sa­ikru­kor, över­ras­kan­de nog mår bra. De väx­er så det kna­kar och visar ing­en ten­dens till att vil­ja bli «mini­a­tyr­träd». Tills­vi­da­re har jag låtit dem tri­vas, men näs­ta vår skall jag bör­ja tuk­ta dem. Kanske beskär­ning av rot­sy­ste­met med ity begrän­sad cyto­ki­nin­pro­duk­tion (växt­hor­mon) skall ver­ka häm­man­de på bla­dens till­växt. For­man­de av plan­tan och redu­ce­ran­de av blad­vo­ly­men skall för­hopp­nings­vis läg­ga band på plan­tor­nas natur­li­ga strä­van till sly­lik­nan­de juve­nil till­växt. (Som ni mär­ker för­sö­ker jag ge mitt syss­lan­de en anstryk­ning av veten­skap­lig målmedvetenhet).

En faci­ne­ran­de bipro­dukt till driv­ning­en av bon­sai-trä­den är kru­kor­nas markve­ge­ta­tion. Genom att anläg­ga en yta av rå torv har ett intres­sant urval av mos­sor eta­ble­rat sig under trä­den. Mos­sor­na trivs bra i en fuk­tig driv­husat­mo­sfär men om jag i min fåfänga expo­ne­rar min träd för den sto­ra all­män­he­ten på kol­cho­sen, i fullt dags­ljus ten­de­rar mos­sor­na emel­ler­tid att dra sig till­ba­ka. Under den ena av pina två Pinus-bon­sa­i­er har rentav en svamp velat för­gyl­la min till­va­ro (se bild).
Utö­ver tal­len har jag här valt att pre­sen­te­ra mina «Två almar», fram­sprung­na från frön insam­la­de på Borgå­ga­tan i Berg­häll. Min skö­na Mag­no­lia är en plan­ta som aggres­sivt för­sälj­nings­in­rik­ta­de bloms­ter­od­ling­ens vän­ner fick mig att köpa en vår­dag på Över­by. Klib­ba­lar­na, själv­såd­da vid Hor­ma sjö, där de är karak­tärs­träd, är myc­ket följ­sam­ma och de två plan­tor­na har fogat sig i att leva sitt liv intimt insnärj­da, men de skall få en stör­re kru­ka små­ning­om. Lön­nen har varit besvär­lig och till­väx­ten dålig men mossve­ge­ta­tio­nen är anmärk­nings­värt fro­dig. Bil­der­na är ett urval av de ca 20-tal träd jag har i min sam­ling som har en ten­dens att öka med 5–10 plan­tor per år.
Mål­med­ve­ten­he­ten i verk­sam­he­ten har inte utsträckt sig till en plan för mina bon­sai-träds fram­tid i någon mind­re pen­sio­närslä­gen­het i ett hög­hus utan drivhusatmosfär.