Ogräs. Smuts. Varsågod, definiera. Sådant dyker upp i tankarna när jag sitter, står, kryper, sträcker på mig och böjer mig i rabatterna. Vårstädning på gång. Ogräs knycks upp och kläderna blir smutsiga. Smutsiga — av vad? Det som växterna växer i. Alltså, allt som vi odlar odlar vi i smuts. Eller?
“Smuts är sådant som finns på fel ställe”. Lera på matbordet är smuts, på åkern är lera inte smuts. Gamla växtdelar är smuts, nyuppstuckna inte. Ogräs är något som växer på fel ställe. Som vi tycker är fel ställe. Även om det är färskt och fräscht. Ja, hur man än filosoferar tråcklar man in sig i ett hörn.
Mamma hade en rabatt med liljekonvaljer, mödosamt uppbyggd. I en backe i grannbyn växte liljekonvaljer, dit cyklade man varje vår, neg för ägarinnan och frågade om man får plocka. Sa hon ja fick man sig en bukett som spred doft — lukt — inne. Numera plockar jag inte. Och idag har jag småsvärande rivit upp liljekonvaljsrotstockar ur en rabatt. Vi stängde en rabatt härom året bl.a. på grund av den växten. Ogräs?
Under mina första år här i sydliga nejder stod jag stum av beundran inför vårens vitsippsblomning. Idag blommar de vacker på gräset i vår äppelgård, i “stenbacken”, i skogen. Men i rabatterna är jag inte glad åt deras rotstockar heller. Ogräs?
Blåsippor.. Inga rotstockar (tack, myrorna), sällan i rabatter… Dem är jag bara glad åt. Jag går och hälsar på mina medinvandrare flera gånger per vår, räknar blommorna, pratar med dem, gläds åt spår av förökande. Icke-ogräs, som så många andra sippor som man köper i plantbutiken.
Trädgård — att våldföra sig på naturen? Påminner mig om farbrorn som bökade i sin trädgård när kyrkoherden kom förbi. “Oj så fint farbror och vår Herre har fått det här”, sa han. “Då sku pastorn ha sett hur det såg ut när vår Herre skötte det ensam”, replikerade farbrorn.
Ditt filosoferande fick mig att tänka på det som du kommer att få läsa i ledartexten i majnumret av Trädgårdsnytt, nämligen:
– Att jobba i trädgården är terapi, förutsatt att man inte ställer målen för högt och utsätter sig för stress. Man får utlopp för sina aggressioner när man gräver kvickrot eller nässlor (eller som i ditt fall liljekonvaljer), och stärkt självförtroende när man ser hur man kan få någonting att växa från ett litet frö till em vacker blomma eller en god grönsak.
Tja.… Visst är det terapi, men har man som jag krupit och påtat i snart 60 år — de senaste 35 åren mera intensivt — så är det en sysselsättning som alla andra, låt vara att den är utomhus och ger en massa annat på köpet. En del läser böcker, andra skriver (sic!) och någon väver mattor. Och så kan man ju göra litet av varje också. Med odlande måste man bara komma ihåg att allt inte börjar se ut som i plantkatalogen, och om något misslyckas ett år så är det bara att ta nya tag eller vänta på bättre väderlek. Och det får inte påverka självkänslan! Jag tror att vi som vuxit upp på ett litet jordbruk har lättare med sådant.