Det känns som efter en lyc­kad halv­nyk­ter fest. Huvu­det känns lika glest som lådor­na med icke-sål­da pelar­gon­skott…

…eller lika tomt som använ­da plast­glas och töm­da äppel­must­flas­kor. Men roligt, det var det!

Det kom en stän­dig ström med gäs­ter i sex tim­mar — nej, halv elva kom de förs­ta, och de sista läm­na­de oss kvart över sex. Gäst­bo­ken säger 172, alla skrev inte. Svens­ka, fins­ka och lite eng­els­ka blan­da­des med fris­ka tag, det var inte lätt att hål­la reda på om den man just talat med verk­li­gen tala­de svens­ka när en frå­ga på fins­ka kom emel­lan. Och jag hade inte en enda tan­ke på att ta ens en bild som min­ne! Lyck­ligt­vis pub­li­ce­ra­de en besö­ka­re någ­ra bil­der på Face­book, hon har kanske fler som hon kan dela med sig av.

Väd­ret var änt­li­gen på vår sida, även om reg­net före hind­ra­de oss att få allt som vi vil­le ha det, plus att vis­sa gräs­mat­tor (läs åkern) var blö­ta. Men på sön­dag var det sol och vär­me, inte för myc­ket av någon­de­ra sor­ten. Per­fekt!

Fjär­de gång­en, besö­kar­re­kord med någ­ra per­so­ner, vi är nöj­da. Det är klart att man lite fun­de­rar över besö­ka­re och icke-besö­ka­re, var­för inte fler har öppet, vad vi bor­de ha gjort annorlun­da — eller kun­de ha gjort bätt­re. För det enda nega­ti­va med Öppen Träd­gård-idén är ju att när man själv har öppet kan man inte besö­ka and­ra och se hur de har löst logisti­ken, skylt­ning­en, berät­tan­det, infor­ma­tio­nen, m.m. Lite mer ärligt utbyte mel­lan öppet­hål­la­re vore inte så dumt. Ibland känns det som om var och en sit­ter och upp­fin­ner hju­let på sitt håll.

Kanske en idé för kryss­ning­en i feb­ru­a­ri?