I mitt för­ra inlägg kom jag in på ämnet dah­li­or. Dah­li­or var något som jag länge tyck­te var något lite trå­kigt och arbets­drygt. Inte för­stod jag rik­tigt vad det var för spe­ci­ellt med dem hel­ler. Jag tror det var i bör­jan av 2000-talet jag köp­te två dah­li­aknö­lar, en röd pom­pon dah­lia och dah­li­an Duet. Jag gräv­de ner dem i rabat­ten, de blom­ma­de och när hös­ten kom tyck­te jag att det var synd att kas­ta bort dem. Då jag inte har käl­la­re kom jag över­ens med  min mor att de fick över­vint­ra i hen­nes. För var­je år har sam­ling­en ökat.. Hit­tills har jag fått dem att rym­mas i hen­nes käl­la­re då jag stu­vat ihop dem gans­ka eko­no­miskt. Jag har kun­nat göra det för att jag låtit knö­lar­na tor­ka i vårt för­råd innan jag pac­kat dem. Då har jag kun­nat put­sa det mesta av myl­lan från dem innan jag pac­kat dem. Och för att få dah­li­or­na att rym­mas på vår lil­la gård har jag fått kom­ma på nya använd­nings­om­rå­den. Som häck, inblan­dat med som­mar­blom­mor, i rabat­ter, i kru­kor, osv.. Var­je år flyt­tar jag dem på oli­ka stäl­len. Ibland för­lo­rar jag någon, som den oran­ge kak­tus­dah­li­an jag tyck­te om. Det som gör det pro­ble­ma­tiskt med utrym­met är att jag sam­lar på 80–100 cm höga dah­li­or, för det är dem jag gil­lar bäst, helst kom­bi­ne­rat med lite udda fär­ger om jag råkar hit­ta såda­na.

Nu ska jag avslu­ta mina dah­li­a­tan­kar, för jag kun­de hål­la på i evig­he­ter om dah­li­or. Kanske jag tar en liten dah­liaupp­da­te­ring lite sena­re på hös­ten.