I Träd­gårds­nytt num­mer 11/2015 ingick föl­jan­de kåse­ri, som skri­ben­ten gär­na delar med sig till blog­gens läsare:

Ett årli­gen åter­kom­man­de feno­men är att min svä­gers­kas sys­ter bör­jar hänge sig åt sol­se­mes­ter­sur­fing på nätet så fort dagen blir kor­ta­re och luf­ten kyli­ga­re i hem­lan­det. I år föll blic­kar­na på Kre­ta som för­vän­ta­des sva­ra mot hen­nes krav på sol och vär­me och sam­ti­digt med sin intres­san­ta histo­ria utgö­ra en loc­kel­se för någon mot­strä­vig med­föl­jan­de man.
Tid­punk­ten visa­de sig vara per­fekt, under förs­ta vec­kan av okto­ber drab­ba­des Fin­land av hår­da frost­nät­ter medan Kre­ta bada­de i sol med 25–27 °C dags­tem­pe­ra­tu­rer. Uppe på en bergs­slutt­ning ovan om ”nya” Hersó­nis­sos (25 km öster om Her­ak­li­on) lig­ger tre byar av vil­ka Pisco­pi­a­no fann nåd inför fruns kri­tis­ka blic­kar. Där stre­ta­de vi upp och ner för slutt­ning­en (bland olivt­träd, rui­ner, skrot­la­ger och miss­lyc­kad modern arki­tek­tur) under en vec­ka i den tröst­lö­sa för­hopp­ning­en om att kon­di­tio­nen skul­le förbättras.

Kre­ta är ett givet rese­mål om man vill få per­spek­tiv på Euro­pas älds­ta histo­ria. Här finns forn­läm­ning­ar över den mino­is­ka kul­tu­ren som här i Medel­ha­vets dåti­da medel­punkt, 3000 år före vår tide­räk­ning, visa­de vägen för anti­kens Gre­kland. Omfat­tan­de utgräv­ning­ar, restau­re­rings­pro­jekt och det arke­o­lo­gis­ka musé­et bely­ser sam­hälls­ut­veck­ling­ens förs­ta stapp­lan­de steg på ett näs­tan his­nan­de sätt. Vid ett besök till Knos­sos, det störs­ta palat­set som ock­så restau­re­ras, går emel­ler­tid tan­kar­na osökt till Göran Schildt som i någon av sina böc­ker begrun­dar syf­tet med att åter­ska­pa forn­läm­ning­ar mot att de skul­le få för­bli ruiner.

Ett annat motiv för en resa till Gre­kland är att se hur det­ta euro­pa­sam­häl­lets olycks­barn kla­rar sig i den eko­no­mis­ka misä­ren och under tryc­ket av flyk­ting­ström­mar. Kort sagt kun­de man kon­sta­te­ra att knappt någon­ting av det­ta märk­tes på Kre­ta, bort­sett från en liten pap­perslapp vid hotel­lets bar som fram­höll att man inte behö­ver beta­la om man inte får kvitto!
Allt är bara så typiskt Gre­kland som en ung hjälp­sam flic­ka sade. Kom­men­ta­ren avbröt vårt sam­ar­be­te efter att hon hjälpt oss med att köpa en buss­bil­jett till Knos­sos. Vid bil­jett­kö­pet till arke­o­lo­gis­ka muse­et inklu­de­ran­de en bil­jett till Knos­sos sade för­säl­jers­kan att utö­ver det mås­te man bara köpa en buss­bil­jett ur en auto­mat, pris 1,50 euro. Auto­ma­ten stod mitt i solen, pek­skär­men kun­de knappt avlä­sas och allt stod skri­vet på gre­kis­ka. Den gre­kis­ka flic­kan ana­de sig till vår hjälp­lös­het och skyn­da­de till und­sätt­ning, fix­a­de en bil­jett till pri­set 1,20 euro. Vi ila­de till bus­sen men chauf­fö­ren visa­de med kal­la han­den, bil­jet­ten räck­te inte till Knos­sos. Det skul­le ha krävts 1,70 euro, nej, vi kun­de inte beta­la mel­lan­skill­na­den. Vi mis­sa­de bus­sen, flic­kan lyc­ka­des säl­ja våra 1,20-biljetter på trot­to­a­ren, var­ef­ter hon köp­te oss bil­jet­ter á 1,70 och så kom vi iväg.
Utmat­ta­de av Knos­sos­be­sö­ket tog vi taxi till Pisco­pi­a­no. Tax­in gasa­de iväg, åt fel håll, och efter en stund sade chau­fören att ”det tar bara två minu­ter”. Vi kör­de till hans hem där hans son skul­le ta över och köra oss till hotel­let. Det är så typiskt Grekland.
Vid ankoms­ten till lan­det tog vi taxi från flyg­fäl­tet till Pisco­pi­a­no till pri­set 40 euro, och chauf­fö­ren sade att föl­jan­de sön­dag kun­de han föra oss till­ba­ka till flyg­fäl­tet för 30 euro. Då vi ring­de honom inför retur­re­san sade han OK, men hans pap­pa tar över köran­det. Men den som kom var hans bro­der. Det är så typiskt Grekland.

Gör man semester­re­sor utgör mat och dryck vik­ti­ga ele­ment och det för­ut­sätts dess­utom att man lär sig han­te­ra ”gatu­för­säl­jar­na”, dörr­vak­tar­na som med meto­der som grän­sar till milt våld erbju­der  sitt­plat­ser när­mast gatan för att loc­ka ock­så and­ra kun­der till gry­tor­na. Ser­vicen är per­fekt tills man ätit, då sin­kar ser­vi­tö­rer­na alla pro­ces­ser för att restau­rang­en inte skall töm­mas och ver­ka obe­sökt, vil­ket är dålig reklam. För den­na tak­ti­ke­ring grips de av allt att döma av dåligt sam­ve­te, för med notan erbjuds man på Kre­ta  en mind­re karaff med raki, den gre­kis­ka vari­an­ten av bränn­vin på druvrester.
På en gre­kisk krog blir man mätt; souv­la­ki, tifa­do, mous­sa­ka, klef­ti­ko, allt är rejält till­ta­get och ser­ve­ras med vit­löks­bröd, tsat­si­ki och pas­tor av oli­ka slag. De kre­ten­sis­ka vinen var en posi­tiv över­rask­ning, jäm­fört med de loka­la viner som ser­ve­rats på and­ra gre­kis­ka öar. Dagens fisk på menyn var all­tid top­pen, om ock­så por­tio­nen beting­ar ett hälf­ten om inte dub­belt hög­re pris än den gre­kis­ka allemanskosten.

Ur ett träd­gårds­per­spek­tiv fäs­ter man sig i okto­ber på Kre­ta i förs­ta hand vid tor­kan och vid oliv­trä­den. Man kan se ensta­ka fina­re träd­går­dar men upp­hör ald­rig att för­vå­na sig över kruk­väx­ter­na, eller kanske rät­ta­re uttryckt, plåt­burks­od­ling­ar­na. Av de inom bota­ni­ken kän­da växt­fak­to­rer­na är ju till­gång­en på ljus och vär­me på Kre­ta oänd­lig och vat­ten en begrän­sad till­gång, medan närings­äm­ne­na och fram­förallt kvä­ve (t.ex. uri­näm­nen) före­fal­ler att vara en full­stän­digt obe­kant odlings­fak­tor. Man kun­de rekom­men­de­ra lil­la Her­modskur­sen i kruk­växt­od­ling, inte bara för gre­ker utan rent all­mänt för sydeuropéer.

Men av någon anled­ning trivs jag i Gre­kland. Turist­nä­ring­en är inte så sofisti­ke­rad som i många av grann­län­der­na. Befolk­ning­en gör sig inte till utan man har en käns­la av att turis­ten är där på deras vill­kor. Få se vart nätsur­fan­det för oss näs­ta höst?

Glo­be­trot­tern