I Trädgårdsnytt nummer 11/2015 ingick följande kåseri, som skribenten gärna delar med sig till bloggens läsare:
Ett årligen återkommande fenomen är att min svägerskas syster börjar hänge sig åt solsemestersurfing på nätet så fort dagen blir kortare och luften kyligare i hemlandet. I år föll blickarna på Kreta som förväntades svara mot hennes krav på sol och värme och samtidigt med sin intressanta historia utgöra en lockelse för någon motsträvig medföljande man.
Tidpunkten visade sig vara perfekt, under första veckan av oktober drabbades Finland av hårda frostnätter medan Kreta badade i sol med 25–27 °C dagstemperaturer. Uppe på en bergssluttning ovan om ”nya” Hersónissos (25 km öster om Heraklion) ligger tre byar av vilka Piscopiano fann nåd inför fruns kritiska blickar. Där stretade vi upp och ner för sluttningen (bland olivtträd, ruiner, skrotlager och misslyckad modern arkitektur) under en vecka i den tröstlösa förhoppningen om att konditionen skulle förbättras.
Kreta är ett givet resemål om man vill få perspektiv på Europas äldsta historia. Här finns fornlämningar över den minoiska kulturen som här i Medelhavets dåtida medelpunkt, 3000 år före vår tideräkning, visade vägen för antikens Grekland. Omfattande utgrävningar, restaureringsprojekt och det arkeologiska muséet belyser samhällsutvecklingens första stapplande steg på ett nästan hisnande sätt. Vid ett besök till Knossos, det största palatset som också restaureras, går emellertid tankarna osökt till Göran Schildt som i någon av sina böcker begrundar syftet med att återskapa fornlämningar mot att de skulle få förbli ruiner.
Ett annat motiv för en resa till Grekland är att se hur detta europasamhällets olycksbarn klarar sig i den ekonomiska misären och under trycket av flyktingströmmar. Kort sagt kunde man konstatera att knappt någonting av detta märktes på Kreta, bortsett från en liten papperslapp vid hotellets bar som framhöll att man inte behöver betala om man inte får kvitto!
Allt är bara så typiskt Grekland som en ung hjälpsam flicka sade. Kommentaren avbröt vårt samarbete efter att hon hjälpt oss med att köpa en bussbiljett till Knossos. Vid biljettköpet till arkeologiska museet inkluderande en biljett till Knossos sade försäljerskan att utöver det måste man bara köpa en bussbiljett ur en automat, pris 1,50 euro. Automaten stod mitt i solen, pekskärmen kunde knappt avläsas och allt stod skrivet på grekiska. Den grekiska flickan anade sig till vår hjälplöshet och skyndade till undsättning, fixade en biljett till priset 1,20 euro. Vi ilade till bussen men chauffören visade med kalla handen, biljetten räckte inte till Knossos. Det skulle ha krävts 1,70 euro, nej, vi kunde inte betala mellanskillnaden. Vi missade bussen, flickan lyckades sälja våra 1,20-biljetter på trottoaren, varefter hon köpte oss biljetter á 1,70 och så kom vi iväg.
Utmattade av Knossosbesöket tog vi taxi till Piscopiano. Taxin gasade iväg, åt fel håll, och efter en stund sade chaufören att ”det tar bara två minuter”. Vi körde till hans hem där hans son skulle ta över och köra oss till hotellet. Det är så typiskt Grekland.
Vid ankomsten till landet tog vi taxi från flygfältet till Piscopiano till priset 40 euro, och chauffören sade att följande söndag kunde han föra oss tillbaka till flygfältet för 30 euro. Då vi ringde honom inför returresan sade han OK, men hans pappa tar över körandet. Men den som kom var hans broder. Det är så typiskt Grekland.
Gör man semesterresor utgör mat och dryck viktiga element och det förutsätts dessutom att man lär sig hantera ”gatuförsäljarna”, dörrvaktarna som med metoder som gränsar till milt våld erbjuder sittplatser närmast gatan för att locka också andra kunder till grytorna. Servicen är perfekt tills man ätit, då sinkar servitörerna alla processer för att restaurangen inte skall tömmas och verka obesökt, vilket är dålig reklam. För denna taktikering grips de av allt att döma av dåligt samvete, för med notan erbjuds man på Kreta en mindre karaff med raki, den grekiska varianten av brännvin på druvrester.
På en grekisk krog blir man mätt; souvlaki, tifado, moussaka, kleftiko, allt är rejält tilltaget och serveras med vitlöksbröd, tsatsiki och pastor av olika slag. De kretensiska vinen var en positiv överraskning, jämfört med de lokala viner som serverats på andra grekiska öar. Dagens fisk på menyn var alltid toppen, om också portionen betingar ett hälften om inte dubbelt högre pris än den grekiska allemanskosten.
Ur ett trädgårdsperspektiv fäster man sig i oktober på Kreta i första hand vid torkan och vid olivträden. Man kan se enstaka finare trädgårdar men upphör aldrig att förvåna sig över krukväxterna, eller kanske rättare uttryckt, plåtburksodlingarna. Av de inom botaniken kända växtfaktorerna är ju tillgången på ljus och värme på Kreta oändlig och vatten en begränsad tillgång, medan näringsämnena och framförallt kväve (t.ex. urinämnen) förefaller att vara en fullständigt obekant odlingsfaktor. Man kunde rekommendera lilla Hermodskursen i krukväxtodling, inte bara för greker utan rent allmänt för sydeuropéer.
Men av någon anledning trivs jag i Grekland. Turistnäringen är inte så sofistikerad som i många av grannländerna. Befolkningen gör sig inte till utan man har en känsla av att turisten är där på deras villkor. Få se vart nätsurfandet för oss nästa höst?
Globetrottern