Fåglar­na är vin­ter­träd­går­dens blom­mor, cite­rar mor som en av sina läse­fruk­ter. Lyck­lig den som har en fågel­mat­ning utan­för köks­fönst­ret att föl­ja med. Resul­ta­tet från årets gårds­bong­ar­jip­po som Bird­li­fe ord­nar visar ock­så hur stort intres­se män­ni­skor kän­ner för fåg­lar­na; över 600 000 fågel­in­di­vi­der rap­por­te­ra­des i janu­a­ri med tal­goxe, blå­mes och ska­ta i täten. Berg­fin­ken var årets över­rask­ning.

Och så väl man minns sina fågel­mö­ten! Mitt livs förs­ta berg­fin­kar har jag sett på mor­brors fågel­mat­ning, och dub­beltras­ten, nöt­krå­kan, turk­du­van och rosen­fin­ken hos mor och far under oli­ka års­ti­der i Syd-Öster­bot­ten.  Jag minns ock­så den gång­en när tre tras­tar på en gång pic­ka­de i grä­set på som­mar­stu­gen i Nagu: kol­trast, björk­trast och röd­ving­etrast i sken­bar har­mo­ni för en gångs skull, eller när gärd­smy­gen kom och sat­te sig på bän­ken någon meter ifrån eller den ömhet man kan kän­na för björk­tras­ten som får en kull flygg i björ­ken utan­för fönst­ret i hög­hu­sets tred­je våning. Då glöm­mer man allt för­tal om dess brist på sång­röst och hyf­sat bete­en­de som gett den oli­ka öknamn. En viss upp­rät­tel­se får björk­tras­ten ock­så i orni­to­lo­gen och konst­nä­ren Lars Jons­sons fina bok Vin­ter­fåg­lar. Här möter vi i vack­ra akva­rel­ler och per­son­li­ga reflek­tio­ner de van­li­gas­te av vin­terns fåg­lar, låt vara att hori­son­ten är syd­li­ga Got­land, många är bekan­ta ock­så hos oss.